Ägandets baksida

Depositphotos_3648108-antique-ceramics-flea-market-junk-clutter-1024x682Den senaste tiden har jag verkligen reflekterat över ägandets baksida. En viktig aspekt är den stora skillnad jag har märkt mellan synen på ägande i Thailand respektive Sverige. När vi landade i Thailand bodde vi, de första fem åren i vår familj fyra personer, i ett 15 kvm rum i ett hus med andra thailändare där vi delade balkong och kylskåp med andra. Första gången jag insåg skillnaderna på synen på vad som är ditt och mitt var när vi hängde upp en tvättlina på balkongen för att torka våra badkläder och kom tillbaka dagen efter och Unknownsåg att någon hade hängt hela sin tvätt där. Nästa vecka hände en ny spännande sak. Jag kom ut ur huset och eftersom alla i Thailand tar av sig sina flipflop utanför huset letade jag, som vanligt, bland alla sandaler efter mina flipflops en stund. Tills flip-flopjag insåg att de inte längre var där. Jag tyckte att det var synd att någon stulit mina flipflop och fick gå upp och leta reda på ett par andra i garderoben. Två timmar senare när jag kom tillbaka till huset igen stod mina flipflop där igen. Då insåg jag att ingen stulit dom utan bara lånat dom. Veckan efter köpte vi ett begagnat kylskåp och eftersom det absolut inte fick rum i det 15 kvm stora rummet vi bodde i alla fyra ställde vi det utanför i korridoren. Nästa dag var kylskåpet nästan helt fyllt med grejer. Inte bara våra.

Thailändarnas syn på saker, ägande och "ditt och mitt" skiljer sig rejält från vårt svenska och västerländska. När jag mitt första år i Thailand såg svenska små barn leka i poolen och ta
andra barns leksaker som flöt förbi, brukade ofta deras föräldrar säga "Nej, det där är pojkens leksak. Ge k1Garden1tillbaka den" Så skulle aldrig en thailändare resonerat eller sagt till sitt barn. Leksakerna som finns där är till för att lekas med och den som vill ta dem just då gör det. Då existerar inget "mitt och ditt". Jag såg tom några thailändska barn "låna" en uppblåst luftmadrass som stod utanför en bungalow en stund. De ställde sen tillbaka den men hade haft en kul stund i poolen med den medan ägaren inte visste om lånet. En god vän till mig berättade häromdagen om att hennes bror hade frågat om han kunde ställa en större sak i hennes garage för han hade ingen plats och det irriterade henne att han inte hade tänkt på det innan han köpte saken. På thailändskt vis hade en thailändare givetvis sett till om hen hade plats eller inte och fanns platsen eller att det gick att ordna plats hade det varit självklart. Givetvis kan vi "gå igång" på en nära släkting eller vän om hen alltid räknar med mycket hjälp och sällan själv ger det tillbaka, men jag insåg att jag själv har efter alla år i Thailand också ändrat mitt synsätt när det gäller "mitt och ditt"

Varby_overblick_liggandeEftersom vi äger några kartonger som behöver ligga kvar i Sverige brukar en vän upplåta en del av sitt förråd till oss. Så länge plats finns och våra saker står längst in är det inga problem för henne. Vi är ofta beroende av hjälp från andra. Vi kanske behöver låna gummistövlar, flytvästar eller annat som vi inte äger i det minimalistiska livet vi lever men som ofta finns i var mans hem i Sverige. Våra vänner är ofta generösa. De vet att vi inte kan förväntas äga en flytväst som vi använder en gång per år. Kanske. När vi landar i något nytt boende vi hyr i Sverige behöver det vara fullt utrustat eftersom vi inte har egna köksgrejer tex. Men en gång hyrde vi ett hus i Nynäshamn som var alltför spartanskt utrustat. Som tur var hittade vi snabbt "Bosse bosnier". Han heter egentligen något kitchenware-kitchenware-set_1annat men kallar sig Bosse för att det skulle vara enklare för oss svenskar med hans namn. Bosse Bosnier har en secondhand butik i Nynäshamn med allt möjligt. Där hittade vi förstås de saker vi behövde komplettera med. Vi gjorde en "deal" att när vi sen skulle lämna Sverige igen 5 månader senare kunde vi sälja tillbaka sakerna till honom igen, så det blev som en sorts hyra. Ett underbart koncept som jag hoppas utvecklas framöver. Tänk dig själv att i ett hyreshus har folk enbart de kökssaker som de verkligen behöver varje dag. Ex i ett ensamhushåll räcker det med max två tallrikar av varje sort, utom då gäster kommer. Då kunde det finnas ett gemensamt skåp där alla kan låna det som behövs vid de där extra tillfällen inklusive elvispen, bakmaskinen, stora ugnsformen, hushållsassistenten.

2011-04-27-Culture1Ägandets baksida och det synsätt som emellanåt finns i västvärlden är rädslan att bli av med. Rädslan att någon utnyttjar oss. Att vi minsann har skaffat detta med surt förvärvade slantar och det borde andra också göra. Det gör oss ibland inskränkta, rädda för andra, rädda för att vi ska förlora något. Ytterst gör det oss rädda för människor vi inte förstår, som funkar på ett annat sätt, personer som tänker annorlunda, andra kulturer, andra sätt att vara på. De andra gör ju att vi förlorar kontrollen, då vi inte vet vad som kan hända. Vem vet kanske de helt plötsligt hänger tvätt på vår tvättlina eller fyller alla hyllorna i vårt inköpta kylskåp. CamillaLebert2015-7364 kopiaUtnyttjar det vi har betalat för. Det vi har räknat med är vårt eget och ingen annans. Jag minns fortfarande den första ilskan jag kände när jag upptäckte andras "fräckhet" att "utnyttja" våra saker. Den rädslan skapar ett avstånd till andra människor. Ägandet, känslan av att detta är min plats och ingen annans kan skapa egoism, girighet och rädsla för att bli av med som kan leda till rasism och utanförskap. Det kan leda till att vi inte orkar och vill hjälpa andra som är i stort behov av hjälp. Det kan leda till att vi inte längre vågar vara generösa, inte längre vill dela med oss av något. Det gör oss ensamma och olyckliga i längden. Olikheterna vänder ju upp och ner på våra trossatser, vänder på det som vi förr tänkt var rätt och sant och om vi vågar släppa det intill oss också utvecklar oss själva.

giving_newsJa, jag kanske drar det verkligen till sin spets, men för mig har upplevelsen av att bo i andra kulturer och att tex upptäcka min egen trångsynta syn på "ditt och mitt" gjort att jag har utvecklat större generositet, öppenhet och idag inser jag att jag aldrig kan förvänta mig hur saker ska bli. Det gör att jag mer sällan blir besviken då jag inte längre behöver ställa så hårda krav på andra och på mina egna mål. Njutningen i att bara följa flödet ger ett lugn, en tillit och en öppenhet och generositet. Både mot mig själv och andra. Jag märker samma sak hos mina barn som har växt upp i andra kulturer.

Hur ser du på ägandet? Hur långt skulle du kunna sträcka dig i att inte äga så mycket? Vilka fördelar skulle du se i att äga få saker? Vilka nackdelar? Kommentera gärna!

Varma hälsningar
Camilla

2015-09-05T11:54:30+00:00 5 september, 2015|Hinder|18 Comments

18 Comments

  1. Anna ZachriOrs 5 september, 2015 at 15:21 - Reply

    Vilken spännande läsning Camilla! Jag har nog kvar mycket av den ”svenska” synen på mitt och ditt, trots att jag gärna generöst lånar ut saker. Jag älskar tanken om ett biblioteksliknande koncept för utlåning/uthyrning av t ex köksgeråd eller kanske vardagskläder…eller sånt vi bara behöver ibland, som en flytväst eller en bakmaskin.
    Tack för en vidare syn! 🙂

    • Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 15:08 - Reply

      Ja, Anna, vi behöver kanske framöver vända ut och in på våra gamla invanda synsätt och inse att numera behöver vi andra sätt att se på saker och ägande. Det kommer att ge oss så mycket mer. Frihet, närhet till andra och mycket mer tid! 🙂

    • Angelica af Ekenstam 7 september, 2015 at 06:38 - Reply

      Håller med dig! Tänker ofta att vi borde bo mindre och en del hushåll delar på ett större hus där det finns plats för större sällskap och som även funkar som mötesplats i vardagen.

  2. Mia Eriksson Holst 5 september, 2015 at 16:53 - Reply

    Intressant sammanfattat. Något jag tänkt mycket på är hur otroligt viktiga saker kan vara för många. Om saker är status. Om saker får representera kärlek och längtan blir de viktiga. Och något vi slåss för. Jag har utvecklat en annan syn på saker under mina år i Thailand och här hemma i Sverige är mitt 60-talskök min symbol för detta. Det är inte viktigt med ett nytt kök för flera hundra tusen. Det finns så mycket viktigare investeringar att göra. I sin frihet och sina drömmar. Och riktiga drömmar består sällan av saker. När man vågar skrapa på fasaden.

    • Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 15:07 - Reply

      Verkligen Mia! Kanske vi har flyttat över vår trygghet från nära relationer där vi förr hjälptes åt mycket mer och var mer beroende av varandra till att nu sätta tryggheten i alla sakerna?

  3. Camilla Lebert Hirvi 5 september, 2015 at 17:09 - Reply

    Ja, vi kommer nog snart dit hoppas jag. Barriären finns i vårt eget sätt att tänka kring vad som måste vara just mitt eller om vi kan dela på fler saker hellre. Hoppas jag på i alla fall! 🙂

  4. Raymond Jonsson 5 september, 2015 at 23:26 - Reply

    Tack för bra sida.

    Jag har nu funnit en bra lösning på ekonomi, så en kan i princip bo var en vill o vara frilansare. Då en tjänar relativt lätt 100 000kr i mån.

    Jag har börjat rest, inser mer o mer att det är det man ska göra, vi lever en gång!

    • Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 15:06 - Reply

      Verkligen Raymond! Vi behöver verkligen njuta av livet nu. Ingen idé att skjuta upp saker och att resa ger så enormt mycket. Perspektiv och möten.

  5. GM 6 september, 2015 at 09:18 - Reply

    Intressant att läsa. Jag anar en hel del fasthållande när vi inte vill låna ut saker. Samtidigt vill vi väl att de som lånar är rädda om grejerna? Jag märker också att det finns en slags stolthet i att inte behöva låna, utan ”jag klarar mig själv”. Exempelvis så läser och köper jag mycket böcker. Jag ger gärna bort boken när jag läst den klart men många har svårt att bara ta emot. Man vill inte bara få nåt utan motprestation.

    • Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 15:05 - Reply

      Precis. ”Ensam är stark” är den värdering vi har nedärvt. Inte be om hjälp. Kämpa på själv. Istället för att ta hjälp av någon som kan/vet/vill och där vi kan göra saker tillsammans. ”Ensam är stark” leder till isolering och egoism i slutändan. Nej, jag tror inte på att ensam är stark alls! Tack för att du kommenterar!

  6. Ann 6 september, 2015 at 10:15 - Reply

    Att äga saker innebär ju också att man måste ta hand om dem, putsa dem, förvara dem, damma dem och dess utrymme, veta var man har lagt dem, oroa sig för att de kan gå sönder, förlora i värde eller bli omoderna eller stulna… Jag gjorde mig av med en massa saker och kände en sådan glädje fysiskt, psykiskt och emotionellt över att mitt liv blev så mycket LÄTTARE. 🙂

    • Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 15:03 - Reply

      Så sant Ann! Ting tar tid. Saker tar en enorm massa tid, som du säger. Ju färre saker desto mer tid får jag över och jag känner mig precis som du lättare. Som att jag har gått ner i vikt 🙂

  7. Annette Forslund 6 september, 2015 at 14:51 - Reply

    Åh tack fina Camilla för din text. Jag lyssnande precis på Stefan Hyttstrand på youtube där han beskriver ekomomin i ett större perspektiv. Och det han säger att vi behöver komma på andra former för ägande, eftersom vi kan inte fortsätta konsumera och köpa nytt. Nu har det kommit en nytt sätt att låna/ hyra bil av av varandra istället för stora hyrbilskedjor. Det här är ju ett hot för de stora företagen, precis som AirBnb är. Där vanliga människor kan hyra/ låna av varandra. Jag älskar tanken på en större gemenskap där man delar med sig mer av det man har. Tyvärr tror jag det är långt dit. Här där jag bor får knappt människor bada från ”vår ” brygga eftersom de som bor här tycker det har betalat så mycket för sina lägenheter så de vill inte ha läskiga okända människor här…. Så galet hela systemet. Först jobbar alla som galningar för att köpa saker som de sedan måste vakta och vara rädda om. Helt slut sitter de på balkongen och blir arga på barnen som skrattar. Jag tror de blir avundsjuka på deras frihet och glädje. Tack för att du finns Camilla med din klokskap.

    • Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 15:02 - Reply

      Ja, Annette jag gillar verkligen Stefans visioner om framtiden. Kanske vi behöver skakas om själva först av något för att förstå att vi verkligen behöver varandra. Att vi behöver hjälpas åt och sträcka ut en hand till andra eftersom vi inser att nästa gång kan det vara min tur att behöva hjälp. Där har vi också mycket att lära av asiaterna som hjälper andra ofta utan någon egen vinning, baktanke, utan det ingår i kulturen att hjälpa. Där är det helt naturligt. Verkligen sant att det är märkligt hur vi kämpar för att äga någon plats och sen ägna oss åt att bevaka den…. Tack själv för att du kommenterar och bidrar till diskussionen Annette! 🙂

  8. Johanna 6 september, 2015 at 21:19 - Reply

    Jag jobbar som trädgårdsmästare och träffar människor från alla samhällsskikt, men kanske oftare från de övre samhällsskikten. Det är människor som har stora, fina sommarhus längs västkusten. Hus som de besöker och nyttjar några futtiga veckor under sommaren och sedan står husen där. Tomma och utan liv. De vill att jag kommer och sköter om deras trädgårdar, för det har de inte tid med själva. Jag hade en kund, en förmögen dam från Stockholmsregionen, som bad mig göra om hennes trädgård till en lättskött sådan. Hon var 79 år, sommarhuset på västkusten skulle hon snart låta sonen ta över och då behövde det vara lättskött. För han har inte tid att sköta om. Och själv har jag, sa hon, även hus i Spanien, Åre, lägenhet i Stockholm och ett hus till i Sigtuna. Hon slog ut med armarna och sa: -Varför äger jag alla dessa ställen? Jag är sällan i alla dessa hus, och jag har inte möjlighet att sköta om dem, men måste ändå se till att de sköts om. Ju mer man äger, desto mer tid ‘kostar’ det också. Hon var trött på att äga och skulle nu avyttra sina hus, så hon fick lugn och ro i sinnet äntligen. Det var viktiga lärdomar hon berikade mig med. Man ska inte äga det man tror sig behöva, man ska bara äga det man inte klarar sig utan.

  9. Camilla Lebert Hirvi 6 september, 2015 at 21:31 - Reply

    Så sant Johanna! Flera gånger per år ser jag över exakt varenda sak jag äger och granskar den kritiskt. Älskar jag denna så mycket att jag behöver den i mitt liv? Behöver jag den och använder jag den regelbundet? Annars ger jag bort, säljer eller kastar den. 🙂

  10. Ia 7 september, 2015 at 07:35 - Reply

    Bra när saker sätts lite på sin spets, det utmanar tankar och funderingar!
    Visst, vi överkonsumerar och det fungerar inte i längden, framför allt inte prylar som vi inte behöver, som är mer status o likn. Jag har själv skalat bort i stort sett allt, har egentligen aldrig haft någon djupare relation till saker, inget ”måste ha”. Det mesta som är magasinerat i 10 lådor är saker som betyder något, som bär på minnen, som någon lagt ner mycket möda och tid på att göra. Jag tror att saker kan ha olika betydelse och innebörd. För mig gick skaltanken så långt att jag hade flera möten med mig själv och nästan dåligt samvete när jag köpte en underbart vacker blå skål som jag sneglat på i några år. ”Ursäkten” var att visserligen behövde jag den inte, men den var ju användbar.
    Jag har svårt för att se att ägande på något sätt automatiskt skulle göra människor ogenerösa, ohjälpsamma osv. Och att icke-ägande nödvändigtvis skulle fungera tvärtom. Ägande är kanske en del i att skapa en egen zon, en fristad. Vilket man givetvis kan vända på och säga att då skapar man avstånd.
    Den sorgliga sidan av ägande, tycker jag, är när det man borde känna inombords sitter i sakerna istället som t ex självkänsla, styrka, glädje, egenvärde.
    Dessutom förutsätter lånekulturen att någon/några äger, annars blir det lite svårt att låna, eller hur? Tror det är viktigare att inse att vi är olika. Och låta oss vara det. Det som ger en människa glädje och tillfredsställelse är för någon annan likgiltigt.
    Vi kan väl egentligen äga hur mycket eller hur lite som helst, det intressanta är hur vi förhåller oss till det. Saker är saker och människor är människor. Oavsett kultur.
    Lite rörigt kanske, men det beror på värmebölja som orsakar viss härdsmälta på hjärnkontoret – ingen anna anledning…. 😉

    • Camilla Lebert Hirvi 7 september, 2015 at 08:35 - Reply

      Visst Ia! Tror också på att vi är olika och att det alltid kommer att finnas de som verkligen njuter mycket av att äga och andra inte bryr sig lika mycket. Som du säger är det avarterna som blir fel. När vi kompenserar brist på självkänsla med yttre ting eller när vi backar vår zon alltför hårt så att medmänsklighet och generositet tar stryk.

Leave A Comment