Cult-of-Busy_3119297bOfta då jag pratar med människor säger de att det är mycket nu...varför? undrar jag inom mig. Varför skapar vi liv där det handlar om att försöka få ihop vardagen med alla dess aktiviteter? Jag känner väl igen mig själv från den tiden då jag levde i Sverige. Schemat var fullt. När någon frågade hur det var, svarade jag ofta med "Det är mycket nu...". Det är som att vi lägger på oss en mantel av upptagenhet. Den visar upp, för oss själva och andra, att vi är viktiga, betydelsefulla, uppbokade. Den manteln är vår yttre sköld mot omvärldens betraktande ögon om hur vi egentligen har det. För är det så att vi har blivit beroende av upptagenhet? Att känna oss upptagna ger oss ett värde. Om jag är upptagen måste jag väl vara betydelsefull? Men vad exakt är det som görs? Vad är vi så upptagna med egentligen? Vilken djupare betydelse har det vi ägnar så mycket tid åt? Är det på djupet i enlighet med det vi känner är allra allra viktigast i livet?

busyNär jag arbetade som utbildningskonsult i mitt tidigare liv hade jag en övning som jag ofta gav andra. Den heter "6-månader-kvar-att-leva-testet" och går ut på att vi ställer oss frågan: "Om du visste idag att du bara har 6 månader kvar att leva. Du kommer att vara fullt frisk och ha tillräckligt med pengar under den tiden men du vet säkert att om 6 månader är allt över. Vad skulle du ägna dessa månader till? När jag lämnade den frågan till andra på utbildningar och själv satte mig och skrev svaret på den frågan fick jag då ofta tårar i ögonen. För allt det jag skrev ner där, var sånt jag då inte alls hann med. Att vara mer med mina barn och min man. Att resa till några nya platser där jag aldrig varit förut. Att njuta och leva fullt ut. Att vara i naturen och känna mig i kontakt. Att ha vänner nära mig och ha en fest. Att säga till alla de som betyder mycket för mig hur mycket de egentligen betyder. Inget av det hann jag med. Mitt jobb och andra saker tog all min tid. Och vad exakt är det vi gör? Vad har det egentligen för mening? För vem?

Buddhist-monk-ThailandKan det vi gör ha som viktigaste syfte att hålla tomheten borta? Rädslan för att våga möta oss själva fullt ut? När vi inte vågar möta oss själva, vågar vi heller inte möta andra på djupet. Vi kan prata om ytliga ting och prata från mantel till mantel så att säga, men aldrig riktigt mötas. Tänk om vi slutar upp med vår upptagenhet och blir kvar bara med oss själva. Vad kan hända då? Jag menar inte att alla ska ta ledigt och inte göra något, bara sitta i en grotta och möta oss själva. Men om vi kunde syna våra aktiviteter lite mer. Om vi kunde tydliggöra vad som egentligen är viktigast för oss och se till att skala bort mycket av det som egentligen inte ger oss någon större mening. Och kanske inte andra heller.

silly-face-girlJag tänker vara det där busiga barnet som står utanför klassrumsfönstret och gör roliga miner till dig och lockar dig till att komma ut på skolgården och leka istället. Att leva livet så som du vill ha det. Att våga möta dig själv fullt ut, med alla dina tillkortakommanden och alla dina brister. Men också med din storhet och din skönhet som finns där innanför masken. Allt det som du mest längtar efter att plocka fram och vi andra också längtar efter att få se. Att få möta dig som den du är. Vad är det värsta som kan hända om du släpper taget om din upptagenhet? Att du möter tomheten i dig själv och i ditt liv? Bra!! Då kan ju något nytt börja växa där. Då kan du fylla den härliga tomheten med helt nya delar i ditt liv. Delar som betyder mest för dig. Möten med de som är viktiga för dig. Aktiviteter som ger dig och andra stor mening.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag valde tid över pengar för du kan alltid tjäna mer pengar. Bäst är att hinna spendera tiden med mig själv och mina nära och kära. När jag skalar bort allt det yttre, all yttre påverkan, hör jag istället min egen inre röst. Då börjar jag ha tillit till att den rösten säger mig sanningen. Den är skoningslös ibland men den är min röst. Min kompass. Min vägvisare. När jag lagt bort upptagenhetens mantel finns den alltid kvar. Rösten som säger mig vilken väg jag ska gå, vem jag ska lyssna på och vad jag ska göra och när. Den gör att när jag sen ligger på dödsbädden så vet jag att jag hann med att skratta en sista gång med Åsa. Jag hann smeka mina barns kinder ännu en gång. Jag hann känna energin och livsglädjen från Karin och hann ha ett djupt samtal med Charlotte. Jag hann se min älskade i ögonen och säga hur mycket han betyder för mig. Jag hann äta en superb middag med Stefan. Jag hann ha en rolig festkväll med sång och dans med mina vänner. Allt det hann jag när jag släppte taget om upptagenhetens mantel.

När gjorde du det som du vet är viktigast för dig senast?
Hur kan du få mer tid över till det som verkligen ger dig sann mening?
Hur kan du leva med sann glädje i livet och känna att du alltid hinner?
Att du hinner med det som är din mening. Din sanning. Ditt liv.

Varma hälsningar
Camilla